RA ten mycket svår feber: Lucius ansåg sig icke ha någon pligt, som var heligare, än den att vårda sin sjuke vän; och han vinnlade sig på allt sättt om ett troget uppfyllande åf denna pligt. Tysken bara såg på, trög men icke utan deltagande; — Jack får nog den febber mit, sade han, men då får ni nöch ein att vårda. Ni har ein gutes Herz. FEMTE KAPITLET, Febern tilltog allt mera i häftighet. Geoffrey yrade jemt och förföljdos af af de obehagligaste syner. Han såg på sin väns ansigte med stirrande, själlösa ögon, och deribland såg han äfven ofta något annat som icke fanns i hyddan — ansigtet af en fiende. Lucius befann sig nu mellan tvenne eldar — sjukdomen på ena sidan ech nöden på den andra. Af dessa båda tycktes dock nöden vara den mest farliga. Geoffreys insjuknande hade försatt dem i en vida svårare ställning än den hvari de hittills hade pefännit sig; ty han var den skickligaste jägaren ibland dem och hade hittills i en väsentlig mån Bidragit till att afvärja eländet. Lucius tog sin bössa och gick ut ett par timmar kvärje morgon, lemnande den sjuke i Absalöns vård; och han ströfvade