Han kom tillbaka till dem nästan utblottad på. allt. Hvarken hundar eller hästar följde honom. Längt ifrån att medföra några lifsmedel, infann han sig endast för att dö med dem. Den arma varelsen kröp likt en trogen hund omkring dem, omfamnade deras knän, och blickade upp på dem med bönfaällande ögon, ty han var alltför svag och utmattad för att kunna uttrycka sig med örd. De buro honom in i hyddan, satte honem vid brasan och gåfvo honom en smula mat, hvilken han slukade likt en uthungrad varg. Någorlunda återställd dels genom den välgörande födan och dels genom värmen, började han nu berätta sinå äfventyr, huru han förgäfves bemödat sig att återfinna spåret, för att kunna åtminstone komma tillbaka till fästningen; huru han efter långa och mödosamma vandringar ändtligen sammanträffat med en liten skara indianer, som slagit läger ett stycke norr om engelsmännens hydda, och som voro lika nära hungersdöden som de. Här bade han insjuknat af förkylning samt råkat ut för en mycket svår rheumatism ; men lyckligtvis hade indianerna, ehuru de icke tillhörde hans stam, behandlat honom väl öch egnat honom all möjlig omsorg. Han hade legat i ett af deras skjul en lång tid — Huru länge visste han icke, emedan han under sjukdomen värit utan medvetande. Så snart han återvann