Dagens Nyheter – 17 januari 1874, sida 1

tade vän, döden. Vid fvissa tillfällen, då Geoffreys bössa varit till någon nytta och de hade intagit sin torftiga måltid, satte de sig ned att samspråka och reflektera öfver sin ställning. De sade hvarandra då, att indianen sannolikt återfunnit spåret först på ett ganska betydligt afstånd från hyddan samt styrt kosan direkt till Edmonton, för att skaffa andra hästar och nya förråder. De beräknade tiden, som kunde åtgå för en sådan resa fram och åter, och slutade med att bli ense om, det man ännu hade skäl att hoppas, ty han kunde mycket väl ha blifvit uppehållen ännu längre på vägen. — Han måtte väl icke ha råkat ut för samma öde, som den der andra stackarn, hviken vi sågo nyligen i skogen, sade Geoffrey. Det var kanske en dumhet, att vi anförtrodde honom våra penningar till att köpa hästar och proviant för. Men det var vår enda utväg. — Jag litar på hans ärlighet, inföll Davoren.. Om han öfvergifver oss, är det ingen annan än döden som dertill tvungit honom. Dessa nationer hafva vida ädlare egenskaper, än man kan vara frestad att tro. Komma ni ihåg den der uthungrade varelsen, som infann sig i vår hydda vid Saskatchewan, då vi en dag voro ute och jar gade, och som satt helt lugnt vid brasan, hungrande midt bland öfverflödet, i runda tolf timmar, utan att röra en enda matbit,