Dagens Nyheter – 17 januari 1874, sida 1

— (ÅA dessa menniskors anleten att de plågades af verklig hunger. Våra äfventyrare, som redan börjat finna att deras matförråd ej kunde räcka synnerligen länge, kunde dock ej underlåta att hysa en känsla af medlidande för de stackars infödingarne och inbjödo till följd deraf dessa olycklige vandrare att ined dem dela den anspråkslösa måltid, som stod dem sjelfve till buds. Till ersättning för denna vänliga gästfrihet förklarade sig främlingarne villiga att lemna upplysning om ett och annat som kunde vara våra resande till nytta; i synnerhet varnade de dem allvarligt för att utsätta sig för faran att öfvergå floden, en utväg, som visserligen tycktes beqväm, men som dock kunde hafva sina menliga följder. De upplyste dem om den kosa de borde styra; och sönerna af Gamla och Nya verlden åtskiljdes, stutligen, såsom det tycktes, högst belåtna med hvarandra. Efter denna episod började för Lucius och hans följeslagare en tid af försakelser om mödor. An måste de vandra genom djupa dalar, der en och annan höstblomma ännu qvarstod, nickande farväl åt den flyende sommaren, än genom täta urskogar, i hvilka de hade svårt för att finna och följa den rätta stigen. Deras färd var förenad med idel svårigheter och motgångar. En af deras hästar dog, och af den andre återstod snart LUCIUS DAVOREN. 6