Dagens Nyheter – 17 januari 1874, sida 1

verlden kan utantill, bar döck alltid prägeln af hans personliga genialitet. Mycket af hvad han spelade var skenbarligen hans egen fotipösition, improviserad i samma mån stråken rörde sig fram och åter öfver strängarne; det var vilda, egendomliga toner, tolkande ensligheten som omgaf dem,j dystra melodier, i hvilka man kunde höra vindens suckar uti de snöbeklädda träden och var garnes tjut i soluppgången. Matchi visade sig dessutom icke vara någön drönare i den lilla kupa, dit han blifvit insläppt, utan förrättade alla de sysslor, som lämpligen kunde anförtros åt en person af hans natur och beskaffenhet; och hvad han gjorde, det gjorde han gerna och bra. Han fällde väldiga tallstammar med sin yxa och bragte nya förråder af brännimaterial till hyddan. Så ofta det behöfdes hemtade han jemväl vatten från en aflägsen källa. Han sof litet; och det låg en viss klarhet och liflighet i hans eljest så bistra ögon, då han satt vid brasan och bliekade på elden, som han genom sitt arbete hjelpt till att åstadkomma. Fastän han språkade rätt mycket vid vissa tillfällen, hörde man honom aldrig tala om sig sjelf eller sitt förflutna lif. Till och med då Lucius någon gång frågade honom angående hans musikaliska uppfostran, i hvilken skola han hade gått och hyem hans