Dagens Nyheter – 15 januari 1874, sida 1

gerna någonsin kan blifva. Öfver den särdeles låga pamnan hängde håret ned, slutande i en spets mellan ögonbrynen. Näsan var lång oeh krokig, kindbenen skarpt utskjutande i följd af magerhet. De öfriga delarne af ansigtet voro nästan dolda af ett tjockt, yfvigt skägg, som genom sin svarta färg utgjorde en verklig kontrast till de tvenne hvita tandrader, som tydligt visade sig hvar gång han talade eller skrattade. — Om det vore ens tänkbart att hans majestät Lucifer kunde bry sig om att promenera här uppe i vildmarken, der det är så ondt om folk och för resten så öfverdådigt kallt, skulle jag möjligen få skåda honom just i den der förklädnaden, tänkte Geoffrey, då han från motsatta sidan af rummet betraktade den okände gästen. Men underverkens tid är nu förbi och fåsagornaå tros ej längre af andra än barn och deras ammor. Lucius sätt försänkt i djupa tankar; äfven hans blick förblef länge oaflåtligt fästad på elden. Hvem kunde väl denne främling vara? För fem år tillbaka hade Lucius hört omtalas en musiker, som måtte ha spelat på ungefär samma sätt som den män Han nu hade framför sig. Det var en amatör, som han gjelf aldrig fick ge eller höra, men hvilken berättades ha visat prof på en utomordentlig förmåga af samma art som denne resandes, Men den andre virtuosen hade trakterat