Dagens Nyheter – 15 januari 1874, sida 1

oo FS icke under harmoniens vanliga lagar; och dock. — var den på intet sätt disharmonisk. Det låg något egendomligt-hos denne främling med-detväderbitna ansigtet, hvars alla drag tydligt återspeglåde den. känsla af ye möd och hänryckning som uppenbarade. sig ide toner, han framkallade ur instrumentet. De tre männen sutto; alla med spändupp: märksamhet lyssnande till denna:-besynnerliga sonat. Till och med Absalon; som eljest icke var någon förståsigpåare: i fråga om musik; insåg-att dettå var något utomordentligt; han fann det vida mera stofartadt och vackert, ännågon af Beriots eller Haydas kompobitioner, hvarmed Lucius Davoreri brus kat roa sing vänner under: deras: ensliga stunder. er i alot På Lueius utöfvade musiken en helt annan. verkan. En själ sådan som Hans var långt ifrån att kunna hysa någon känsla af afund. Han tillstod genast för rig sjelfy att denne man var honom: mycket öfverlägsen. I början lyssnade ha med en kännares hela odelade uppmärksamhet; men alltefter som främlingen spelade, började nya sinnesrörelser visa .sig i Lucius Davoreys: änsigte. Hans ögonbryn sammandrogo sig, ocn med vidtuppspärrade ögon följande den spelandes minsta rörelser, tycktes hab: andlös -afvakta styckets slut. Också chade knappt den sista tonen huänit förklinga;förrän fUOIUS DAVOREN. ; RARE