Dagens Nyheter – 15 januari 1874, sida 1

— Jag ber om ursäkt, om jag på något sätt förolämpat er, sade Geoffrey. Skulle ni icke vilja undfägöa oss med en andlig sång, för att taga bort dön disboliska eftersmaken af det förra stycket? Främlingen värdigades ej ens svara på denna fråga. Han slog sig helt tyst ned på den skrofliga stubbe, som tjenade Lucius till bänk, och intog derpå en så beqväm ställning som möjligt i närheten af den väldiga brasan. Med korslagda armar och blicken stirrande på elden, försjöpk han nu i en tankfull tystnad. Lågorna, som tppstego från de brinnande furustubbarne, och som skiftade i grönt och blått, spridde sitt bizarra sken öfver de kringsittandes ansigten, dymedelst gifvande en grotesk anstrykning åt hela denna tafla. Skådadt i en sådan belysning, var främlingens ansigte långtirån behagligt eller tilldragande, men dock fanns hos detsamma något, som ovilkorligen måste fängsla den uppmärksamme betraktarens öga. Det är ovisst om icke denne man, med tillbjelp af alla de försköningsmedel, som den civiliserade verlden vet att begagna, skulle kunnat förvärfva sig anseende af att vara vacker; men som man nu såg honom vid det flammande eldskenet, kunde han sna: rare sägas representera det skönas absoluta motsats. Hans ögon voro af den mörkaste färg, ja så mörka som ett menniskoöga