Dagens Nyheter – 14 januari 1874, sida 1

häröfyer var han, efter hvad det kunde synas, särdeles belåten. — Ja, yttrar Lucius. Daveren, var välkommen och dela med oss det lilla vi ha. Gud -må. veta att det icke är mycket. — 8e der, föga främlingen, i det han frigör sig från hela den packning han medfört, bestående af en gammal fensel eller påse, så illa medfären, att man knappt kan se, om den är af läder eller något annat, ech kastar den i en vrå. Se der, säger han, är mat, åtminstone för em yecka. Det är renkött, väl torkadt, ja till och med, något mögligt, men jag förmodar, att ni ej äro några kostföraktare. För egen del har jag minsann fått lära mig att icke vara det. — Kostföraktare, utropar Geoffrey Hossack med en axelryckning. 0; om jag, som i fordna tider försummade så mänga läckra middagar, nu blott hade alla mögliga renstekar som finnas i verlden, då skulle jag i sanning vara mer än lycklig! När. jag tänker på min flaska med de syltade franska plommonen och på lådan med presburg-skörporna uti, som jag lemnade qvar i Balliol; känner jag mig riktigt vemodig. Ack, den som nur hade dessa rariteter bär! Ni skölle då ej längre kalla mig för kostföraktare. — Balliel, säger främlingen, i det han fäster en forskande blick på den . talande. Ni är således från Balliol? Er fvoro8 DAVOREN. , 3