Dagens Nyheter – 14 januari 1874, sida 1

utan tvifvel, att kän nu superade samt hade nöjet att får äta fin fororitsoppa Lucius följde fortfarande främlingen med nyfikna blickar: Han: älskade -mtsik med: passion; ock hans violin; hade: varit hans: tröst i många: bekymriersämma: stunder. Hvilket underligt intryck måste då ej denne främling göra på honöm, när han: märkte huru äfvenhan; den: enslige, i vildmarken-kringstföfrande Vandraren; hvilkens yttre visst icke vittnade om något poetiskt: sinne, lifvädes: af alldeles semnia passion! Mannens hand; då han fattade violinen, hans ansigte, då-han böjde detta ned: öfver strängarne; allt talade tydligt om ett intresse för musiken; som var lika starkt, omsicke ännu starkare än hans eget. Han väntade otåligt, ätt mannen skulle börja: Ettlångvarigt,småningoni bortdöende ljud; liknande: ens klagosuck, som framtränger utur ett bristande bjerta, hördes ou iden låga hyddan; och efter: detta: något besynnerliga preludium: begynte omsider främlingen sitt föredräg: Hvad det var hån spelade kunde Lucias, oaktadtallt sitt bermödande, icke få klart för sig. : Han kunde icke påminna sig att han någonsin Hört ef sådat musik: dulängre han lyssnade till dessa toner, desto mera vilda och lidölsefulla ljöde de i hans öron. Det sycktes som em det vöre.en Helt och hållet improviserad komposition; ty den lydde