Dagens Nyheter – 14 januari 1874, sida 1

ockra på den förres dårskap, Hans skarpa öga fästes på Hössäok; mannen som talade om Bälliol. Ja; Hat ger verkligen rätt välfödd ut: Den atdröi ordningen Luciusssydet Ha ett rätt gödt hufföd, Sckhvadt den der lille tysken ahgår, så är har alltför görmmalt för att använda sin förmögenhet på sådana vilda företag. Främlingens spabande blickar häde F det närmaste gjort sin rund kring Kyddan ock mönstrat de föremål, som der befälmö sig; då de plötsligt tycktes likasom fjettrås vid ett enda som hittills undgatt hans wppinärksamhet. — En violin! utropar Ban i en tön at verklig Bänryckning, och i det hans ansigte äntager det mest lifliga uttryck, — En viohh! det är fu mer än ett år sedan jag såg en sådan, ty jag förlotade mid egen på re: Bån ötyer Mas gdtollöäten: Jag vill försöka en. Tonen, Rvari har yttradå dessa ord; var låbgt mildare än den,i i Hvilken Han Bite tills. Hade talat: — Här! Ni spelar Viol? svarar Luciuk, i det han med eh lång suck tölnner askan ur sin pipa. — Instrumentet är då er tillhörighet? — Ja; ni kan ju försöka det, om ti behagar. Het ären äkta om GODE Jag har alltid varit lika rädd om nina violin; sem om min egen ögonsten, Ja, och det har hän baft skäl till.