Dagens Nyheter – 13 januari 1874, sida 1

tadt hans vilda utseende. Huru har ni då tillbringat denna långa tid? — Ån så, än så, svarar den okände med en axelryckning. An bland indianer, än bland eskimåer. De senare ärohyggliga nog mot en ensam engelsman, fastän de hysa ettoblidkeligt hat mot indianerna. Dem sky de som gift. Emellertid har jag helst lefvat för mig sjelf. Så länge jag har ett skott krut i min bössa, är jag ej rädd för hungersdöden, fastän jag sett den många gånger i ansigtet, sedan jag öfvergaf mina kamrater i den höga Norden. — Känner ni till denna trakt? — Nej, den är mig fullkomligt obekant. Om jag icke gått vilse, skulle jag ej nu befinna mig här. Men jag hoppas att, eftersom ödet velat att jag skulle komma hit, ni ej skola vägra mig en fristad hos er. De tre männen sågo uppmärksamt och frågande på hvarandra. Gästfriheten är en ädel dygd, som företrädesvis finnes och bör finnas hos innevånarne i aflägsna och ödsliga trakter; men om dessa män skulle utöfva en sådan dygd under närvarande omständigheter, så vore det ju detsamma, som att erbjuda en fjerde person att med dem dela en gemensam och oundviklig hungersdöd. Medlidandet tog dock härvidlag ut sin rätt. Oaktadt sitt motbjudande yttre, fick främlingen tillåtelse att stanna qvar, och