Dagens Nyheter – 13 januari 1874, sida 1

ken i en tom tobakspipa. Deras stumhet är af samma art som stoikerns, den der lider utan att klaga. De ha ännu icke hunnit så långt, att de redan fått erfara hvad man i allmänhet förstår med ordet svält; de ha ännu så mycket qvar af sina förråd, att de kunna förlänga lifstråden ytterligare några dagar; men då denna lilla återstod är slut, måste de vara beredda på det grymmaste öde. Qvarlefvorna af deras buffel ha blifvit uppätna af vargarne, huru sorgfälligt de än gömt dem under snön. Den trakt, till hvilkan slumpen fört dem, tyckes sakna menskligt lif — det är ett öfverjordiskt kaos, beherrskadt af döden. Hvilken djerf vandringsman — han måtte vara europå eller indian — skulle väl också vilja begifva sig dit vid en sådan årstid? Just under det de sitta i den ställning, vi nyss beskrifvit, sålunda tillbringande den korta dagens få timmar, inträffar något, som kommer deras bhjertan att klappa ytterst våldsamt, någonting så oväntadt att de knappt kunna andas af förvåning och förskräckelse. En röst, en mensklig röst, bryter den dödslika tystnaden; ett vildt ansigte med skarpa, genomträngande ögon visar sig vid hyddans öppning, från hvilken en knotig hand redan oförmärkt borttagit det tygstycke, som utgjorde deras enda skydd emot den isande nordanvinden.