få fram ön enda stafvelse. Dåntskrattade kejsar Kung honom inför hela hofvet, utropande kycklingfjedor! och gaf befallning om att Man skulle hjelpa honom utför trappstegen till tronen. Han var icke i stånd att ensam kunna bege sig ned och satte sig derefter på marken, svettande och kippande efter andan. Alla tolf skakade sina hufvuden och hyiskade till hvarandra, ingen vet hvad. Då tiden kom att de skulle försanilå sig till batiketten, yöro de ännu från sina sinnen och skingrade sig åt alla hållivild förvirring. Kejsar Kung sade till dem: I hafven icke velat tro att det icke är en småsak att stå ansigte mot ansigte med håns majestät — men hvad tänken I i dag derom?4 Under audiensen var trohen blott hågra ste; aflägsen från sändebuden, och dock Ha de, såsom Fe sjelfva törklarat, icke kunnat se det himmelska anletet. Alla sade att det måste ha varit en gudomlig uppenbarelse som så kom dem att darra och fyllde dem med skräck.