Dagens Nyheter – 12 januari 1874, sida 2

ligen bli kända under namnen Hossackider och Davorenidersamt göra sitt: bästa för att utrota hvarandra; ni förstår mig, Lucius. — Vi, tyske, ha gifvit namn åt flere: folk än ni engländare, infaller Schanck med värdighet: Det är just vår talent att göra upptäckter. — Det vore önskligt, att ni då kunde upptäcka något att äta, minvän Absalon, svarar Geoffrey. Den lilla smakbit, Lucius nyss bjöd på, har endast retat min aptit. Ack! om jag bara hade det halfva dussin Ostende-ostron, som de franska middagar. ne-så ofta börja med! Jay de äro gut, desse Osdend-öströn, utlåter sig hr Schanck med en gick. Jack hatte en skön dröm häromnatten — det tycktes mig, att jack var i himmelen und åt ostron und drack Madeira. — Tyst för alldel! utbrister Geoffrey. Om vi börja tala om att äta, så bli: vi bes stämdt tokiga och äta kanske upp hvarandra. Hvad ni skulle smaka bra, Schanck, väl stekt och serverad med kastanjer, likasom en Norfolk-kalkoti! Det är: onekligen skada, att man, efter hvad det sägs, skall vara: oförmögen att smälta sina vänner; Men kanske är detta påstående blott en saga, tillkommen för att afskräcka : hungrigt folk. Mohrerne åto menniskor från utminnestider. En berömd gammal man, kapten Rakiraki, höll räkning öfver de fångar, han konsumerade