komst och råkar i en rätt brydsam belägenhet. Hvad gör då denna svaga bretagnska ädling, denna vanartade afkomling af en kraftig ras, sedan han högtidligen lofvat att samma afton följa sina föräldrar till Bretagne, att träffa baronessan i Trouville, dit hon begifvit sig, sedan han svurit henne att aldrig umgås vidare med den blonda? Han sviker helt enkelt sitt dubbla löfte, sin dubbla ed, och går helt sorglöst på souper hos Brebaut med den blonda. En skön pojke den der Jean de Thommeray och föga intressant, men Boileau har sagt: Det fins icke drakar, icke vidunder nog vidriga att icke, konsten kan göra dem behagliga för ögat. Fjerde akten: fjerde kärleken för den oemotståndlige Jean. Denna kärlek är icke föraktlig, ty den är taxerad till tre millioner. Det är enda dottern till finansiern, marseilk laren Jonquidre; och det kräket är genast färdigt att köpa de Thommerays gamla pergament med åtföljande titlar åt sin enda dotter. Lockad af den stora Hemgiften, är Jean naturligtvis beredd att ögonblickligen gå under oket. Det är tydligt att denna korsfarar-ättling var född att trampa den celebre. monsieur Alphonses fotspår. Men hvad skall man säga hemma i Bretagne? . Säkerligen skulle denna förbindelse blifvit med mycken festlighet knuten i Madeleine eller. Trinit6, sedan den tagit sin början på Casino i Trouville, om icke preussarne kommit emellan; men det är icke obekant, att regeringen vid denna nesliga tidpunkt i vår historia ansåg sig böra utfärda kallelse tilt departementens mobilgarden att försvara den hotade bufvudstaden; deraf uppstod en viss villrådighet i sinnena hos en liten del af Parisungdomen, af hvilken några för att slippa hvarje fara togo sitt parti att emigrera, under det att största antalet — man måste göra dem den rättvisan — beväpnade sig till stadens försvar. Hvad skulle Jean göra under så fatala omständigheter? Med den karskter han nu besatt,. anslöt han sig till fraxcs fileurs) i sällskap med sin blifvande hustru och svärfar: Scenen försiggår på Quai Malaquais, hvilket ger anledning till en dekoration af stor effekt. Nu höras trummor; det är de . bretagniska mobilerna som anlända med sin chef, grefve de Thommeray, åtföljd af sina två yngre söner. En häftig ånger bemäktigar sig den Bbröttslige Jean, hans far förblir en stund kall och hård; slutet blir deck att Jean Enrolleräg bredvid sina två yngre bröder 1 mobilen, hvarest han skall söka försoning för sina fel. Han går ut för att låta döda sig åf preussarne I försvaret för en helig sak. Proligen blir han icke begråten af sina fyra llskavinnör. Detta är hufvudinnehållet af den nya pjesen, hvilken blifvit mottagen ined tydliga sympatier och uten att någon protest försports mot de täta applåder, hvarmed de talrika effektställena helsats. Månne likväl det attiska salt som med fulla händer strös omkring är tillräckligt för att skyla tomheten och bristen på sammanhang. Vi tro det icket Jean de Phömmeray är — allt hvad man behagar — utom en teaterpjes, åtminstone i detta ords betydelse på Comådie Frangaise. Det är en trogen målning af en karakter; till och med af en epok, men utan någon af desså könpflikter som kunde och borde låna åt en handling af detta slag, utom rörelsen och lifvet, det som ej kan ersättas på teatern! intresset. Den nyligen på Pheåtre-Varibtös-gifna Les Merveilleuses af Victorien Sardou har kostat omkring hundratusen frank i:uppsättning. Såsom dramatisk produkt kan man ej tala om stycket. Der finsingen handling, ochden mera bildade delen af publiken stack fingrärne i öronen för att sli pa höra den afskyvärda galenskap, som under namn af dialog var afsedd att sammanbinda de olikertadetablåerna. --Sceneriet och kostymerna, äro fulländade, och första kejsardömets ton har man förstått att anslå på ett utmärkt sätt. ) Män som flydde ur Frankrike för att slippa gå i. kriget. pA SEESIARANENSSASTTSASSANNRRANNNNNNNNNNNNRRRR