Dagens Nyheter – 10 januari 1874, sida 1

-—-—-— qv -— Ödmjuker er, när lefnadsdagen skymmer Och sista blomman dör för er till slut: Ödmjukor er, när ungdomshoppet sviker, När himlens tuktan drabbar;mer och mer; När sista stjernan från er himmel viker, Så varer gladesoch ödmjuker er Men låtom oss nu lemna det förflutna och alla sorgliga drömmar. Nu skall ni låta mig veta ert ärende, herr doktor. — Jag kommer, Herr grefve, sade Arthur Helmer oeh fattade den gamles hand, för att ii j Han afbröts här af det lätta bullret af dörrens öppnande och Sigrid inträdde i rdmmet från den motsatta dörren till den, genom hvilken hah sjelf inkommit. Hon hade nu aflagt hitten, och der hon nu stod i sin ljusa sommärdrägt, liknande ön af skögens lätta elfvor, syntes den unga flickan vår doktor skönare än hågönsin, och med handen visande på Sigrid, hvilken vid hans åsyn ömsom rodnat och ömsom bleknat, fortfor han: — För att hos er anhålla om er dotters hand. E — Håll, min far! utropade Sigrid för att förekomma det svar, som hon såg sväfva på den af glädje strålande faderns läppar. Svaret tillkommer det mig att afgifva. Det vore ovärdigt af oss, förtfor hon och vände HERTIGINNAN AF KOJAN, 7