Dagens Nyheter – 9 januari 1874, sida 1

— Min far är död, herr grefve, och min mor numera bösatt hos sin syster i Vermland; E — Död, jaså... död. Vi skola alla det vägen vandra öch jag känner att jag icke har långt igen. Snart är min lefnadsdröm slutad och inte var den sådan söm Han deruppe ville hafva den, det är visst: Ser ni. jag var för litet ödmjuk i min medgångs dagar, lyckans solsken bländade mig, så att jag såg alla föremål i en färgrik, falsk dager. Hade jag på tinnarne af min förrädiska storhets tempel läst den första versen i skaldens sköna verk: Ödmjuker er, när verlden vill upphöja, Till himlens rand er öra och ert mod. Öädmjuker er, när dårars knän sig böja Med rökelser omkring er ärestöd. Hvad är det lof; hvarmed de eder hölja? Hvad är ort rykte, 0, hvad är ert namn? Ett stoftgrand mer, som tidens vågor, skölja Till glömska bort i evighetens famn, så hade jag nu också med mera. allvar och öfvertygelse och ej under ständig kamp om min själ med verldens Villor och vrångvishet endast med stapplande röst kunnat framsäga den sista: Ödmjuker er, när lifvets glädje rymmer, När ärans lusteld on gång slocknar ut,