Dagens Nyheter – 9 januari 1874, sida 1

så satt föllo hans blickar på en å den lill: gammalmodiga byrån bredvid honom lig gande uppslagen bok. Det var J. 0. Wal lins skrifter och det .uppslagna skaldestyc: ket var den: måhända skönaste sång, som klingat från Davidsharpan i Nordent, Dö dens engel, hvaraf trenne verser voro ut märkta med en i marginalen dragen röc klausul och, att döma af märkena i nedre kanten af bladet, blifvit flitigt omlästa. Ar thur, sjelf en vän af poesi, kunde ej afhålls sig från att genomläsa de strofer af de herrliga stycket, som så tycktes anslå der brutna ande; hvilken påtagligen helt nyss ånyo sökt styrka och tröst i deras upplyftande innehåll. De voro följande trenne: I bon och byggen, som som sparfvar bygga Sitt bo i sommarens gröna lund. De sjöngo glada, de sutto trygga 1 trädens löfviga skydd ön stund; Men fåglanästen Ej profvet höllo, När deras fästen För stormen föllo — Och tyst blef sången och sjöngs ej om, Och glädjen, gången, ej återkom. I gån och sucken, som dufvor sucka, För morgondagen, som I ej sett; Då oförtänkt, som en fallets lucka, Sig jorden öppnar för er med ett;