som min son, kanonieren. Calle säjer allti, att de ä de smäckraste skrof han sett och en så vacker galjonsbild, att maken inte gungat i något farvatten. — Å ja säjer, försökte här fru Carlsson att i sin ordning komma till ordet, men hon hade nu funnit sin öfverman. — Säg ingenting, fru Carlsson, inte ett dyft, afbröt henne genast fru Petterssons gälla röst, och troligt är att den värda trions häftighet snart fört den till den punkt, då frutitlarne hade glömts, såvida ej i detta kritiska ögonblick ett lätt åkdon, sådant som läkarne vanligen begagna, stannat utanför porten och en ung sorgklädd man med ett raskt språng hoppat ur och höfligt vändt sig till de tre nigande fruarne med frågan: — Ursäkta mig, bor någon herr Krona här i gården? — Alldeles, min bästa herre, alldeles! svafade genast fru Petterssons rörliga tunga. Han bor deruppe i röda huset i trädgården. — Tackar så mycket, sade doktor Helmer, ty den frågande var ingen annan än han, och sedan han gifvit kusken befallning att vända om, tog han vägen öfver gården och stod snart i det lilla husets förstuga, der han efter en stunds funderande öppnade en dörr till venster och trädde in i gubben Eks lilla kammare. — Välkommen, herr doktor, välkommen till vårt enkla hem, helsade den gamle, som