-—-—UU Den person, som af fru Carlsson beteckn med den ståtliga titeln Hertiginnan, hade red stigit utför den trätrappa, som från trädgåri grindarne framför den röda kojan iedde ned ti gården, och nalkades nu de båda samtaland för att passera ut genom porten. Den kommande, hvars ansigte nästan helt och hållet bortskymdes af den hvita schäferhattens stora brätten, och hvars smärta högväxta gestalt och otvunget förnäma håll ning väl syntes egnade att uppbära den tige som vi hört tilldelas henne, befann gig r i de båda fruarnes närhet, då en vindfläk., som för ett ögonblick upplyftade breda brätten, blottade hennes ansig lät oss skåda Bigrid Silfverkronas drag. Ja, det var verkligen den en gång så trade dottern till den fordom rike kammarherren, det var verkligen societetens skönaste ros, som från sgalongernas drifhusatmosfer blifs vit förflyttad till den svala luften i stadens utkanter. Sigrids skönhet var densamma som förr — vid de åren. trotsa dess blommor alla stormar — men bar en annan prägel. Den fordna; något stolta och på samma gång litet sjelfsvåldiga minen hade lemnat rum för ett uttryck af allvar och mildhet, som drög till sig alla dem som fordom känt sig tillbakastötta, Den fordna dyrbara toaletten hade lemnat rum för en enklare, men lika smakfull; det frasande sidenet