Dagens Nyheter – 8 januari 1874, sida 1

— Seså, tyst, fru Carlsson, å förtala inte menniskan på hennes rygg, afbröt här emellertid hastigt en.skarp röst den förbluffade frun, hvilken med en min, som tycktes frågo hvem uderstår sig?, och purpurröd af harm, vände sig om och såg den sista talarinnan i ögonen, men då hon härvid mötte ett litet hvasst och kantigt ansigte med tunna ryckande läppar, och ett par ögon som sylar, lade hon hastigt band på sin vrede och genmälde i en ton, som hon likväl ej lyckades få så öfverlägsen hon ville: — Ja kunde väl tro, ja, att de inte kunde vara: nån ann än fru Pettersson, som kommer farandes så der som ett torrt skinn och nästan kan skrämma slag på folk. — Jo. jo, må tro sanningen ä allti svår att höra, svarade fru Pettersson hvasst och höjde på sin lilla kropp, ungefär som tuppen, då han ser en hund eller katt i närheten. Hertiginna mej hit och dit, ä de inte en riktig skam att ge ett hederligt, fruntimmer ett sånt öknamn, å de ska min själ Jonsson, den gamla malätna bläcksuddarn, få sota för. Min man ska skaffa honom åf me? all skrifning han har från våra verk. (Den goda frun sade alltid våra, ty hon besörjde eldningen och städningen i åtskilliga af.de verk, der hennes man var anställd som vaktmästare.) Hva Har menskan gjort för ondt? Har hon gjort en mask för när? — Nej, inte så mycke som så, å ja tycker