Dagens Nyheter – 7 januari 1874, sida 1

förvånade husbonde med tårade blickar och det dröjde en god stand innan han kunde få fram orden: — Ack, nådig grefve, inspektarn... — Ar död, vill du säga, inföll kammarherren, då rörelsen ånyo qväfde gubbens röst, nå, det var synd på karl, det var en driftig och redbar man, men inte behöfver väl du. sörja så bittert öfver det, kära Ek. — Nej, det var inte så, började åter Ek och lyckades ändtligen något bemästra, sin rörelse. . Inspektoren telegraferar till mig, att... ladugården, nej, att. alla, uthusen... ack, jag skulle förbereda nådi grefven: på alla olyckorna... men jag vetej..., . — Gif hit papperet, gubbe! utropade kammarherren, som nu började ana någon förskräcklig olycka, och ryckte häftigt till sig telegrammet ur den darrande gubbens hand. Då han slutat läsningen deraf, var hans ansigte hvitt som snö, och stora, svettdroppar perlade utför den höga pannan. . ääLutande hufvudet i handen, glömsk af den gamle tjenarens närvaro eller ej frågande efter att förställa sig. för denne bepröfvade trogne, stirrade han ofrånvändt med uttryckslösa ögon på det framför honom. liggande brefvet, hvars läsning han trenne gånger påbörjat, men ändock icke fått fullborda. Huru länge han stirrade började de dimmiga bokstäfverna till sist antaga riktiga former för hans töckniga blickar, och gripande