Dagens Nyheter – 5 januari 1874, sida 1

utan inom de kretsar, der vi städse umgåtts och fortfarande komma att umgås. Nu var döt doktorns tur att i sin ordning höja på axlarne. Vid det der ordet tfortfärande; var det som om ugglelåten från gårdagen, ånyo hade ljudit i hans öron. Utan att jag troligtvis närmare behöfver förklara mig, finner ni alltså, att jag icke kan för min dotter antaga det anbud ni bekhagat göra. — Låt mig dock hoppas; herr grefve, att detta icke är ert sista ord, återtog Arthur. Jag begär icke er dotters hand nu. Jag är fattig och eger ännu ej hvad verlden plägår kalla ett namn, men jag är ung och jag kan vänta, det har Sigrid sagt mig att hon vill. Jag skall träget arbeta i mitt kall och i tin vetenskap, och hvem vet om jag ej några år härefter kan såsom en af svenska läkarekårens ryktbarheter komma åter för att afhemta min bräd. Man har ju rätt att drömma: och hoppas, då man är ung, och lika djerfva drömmar som mina hafva blifvit verklighet. Låt mig alltså, herr grefve, hoppas ätt Di ännu icke sågt ert sista ord. — Huru ondt det än gör mig, min unge vän, svarade kåmmarherren vänligt, nödgas jag dock skingra åtminstone en del af edra drömmår. Jag önskar och hoppas, ja jag tror att ni i en icke aflägsen framtid skall blifva en prydnad för det ädla och uppoffrTände kall, åt hvilköt ri egnat ert lif, men hvad fnin dotter beträffar, så har jag andra