Dagens Nyheter – 5 januari 1874, sida 1

den skull att herr grefven af vänskap för min far måtte täckas för några ögonblick skänka mig sin uppmärksamhet. Kammaärherren tyckte sig höra den första stormilen. Tigande gaf han med en nick sitt bifall tillkänna. — Det är en gammal saga, började Arthur, ofta berättad och ändå altid ny, söm som jag nu går att förtälja. Alla hafva vi älskat, alla hafva vi erfarit den underbara, om Man så vill, smärtsamma, men ändå så outsägligt lycksaliga känsla, som kallas kärlek, Han märkte ej att kammarherren, det kalla förståndets man, lindrigt höjde på axlarne. Nåväl, herr grefve, min tär är nu också kommen doch föremålet för min kärlek är ingen annan än er dotter. Jag har derför ansett det som en pligt att anförtro er vår hemlighet, och jag... — Förlåt mig, herr doktor, inföll här kammarherren med ett halft ironiskt leende, ni nämde ordet vår, men för att i en sådan fråga kunna tala i pluralis måste man väl hafva örvissat sig om den andra kontråhentens tankar, och jag tillåter mig betvifla att min dotter bemyndigat er att dckså föra talan å hennes vägnar. — Men så är döck, vid min heder, förhållandet, svarade Arthur med en tongoch ett uttryck, som ej tilläto några tyifvel. Ack, herr grefve, jag har vändt mig till er, såsom min fars gamle och bepröfvadey vän