Men ontsägliga voro de själslidanden Bazaine dessförinnan lät Maximilian genomgå. Hvarje gång Maximilian var böjd för mildare åtgärder kom honom Bazaine till mötes med en ny blodsdom och tvang honom att med darrande hand underskrifva den. Det beryktade dekretet af den 3:dje oktober 1865, som förklarade alla fosterlandssinnade mexikanare hvilka fasthöllo vid sin gamla lagliga styrelse såsom stående utom lagens beskydd och som färgade Anahuacs gröna slätter röda af medborgares blod — detta dekret har Bazaine aftvungit honom. Det var Bazaine som förhindrade att de republikanska fångarne benådades från dödsstraffet. Med ilande brådska lät han ofta midt i nattens skuggor och mörker sammankalla en fransk krigsrätt för att uttala det ordet: skyldig, som han på förhand befallt den att afgifva, och då solen rann upp låg en ny hop lemlästade lik strödda öfver marken. Det hände att kejsar Maximilian uttryckligen hade förbjudit afrättningarne, men Bazaine brydde sig ej om kejsarens befallningar car tel 6tait son plaisir (ty så behagade det honom) och Maximilians klagan förmådde icke att till lifvet återkalla de mördade. Man har noga aktat sig för att låta det bli bekant i Europa huru den franska hären i Mexiko brägde och ödelade der den drog fram. Jag har sjelf varit i tillfälle att hela dagar igenom vandra från den ena nedbrända staden och byn till den andra. På Bazaines befallning upprättades under anförande af franska officerare så kallade kontra-guerillas, hvilka bestodo af röfvare och mördare af alla möjliga nationer och stammar och som i grymhet täflade med de vilda apacherna och comancherna. Det behöfdes ofta ej mer än att det aldra ringaste bli misstänkt för republikanska sympatier för att bringa den första och bästa i bödelns våld. I staden Jerez skötos en gång 200 borgare af alla åldrar, och af hvilka ingen var soldat, emedan de icke -kunde eller ville angifva hvart en mexikansk truppstyrka; som dagen förut genomtågat staden, dragit hän. Många af de afrättade visste också i sjelfva verket icke något härom. Allt detta skedde på Bazaines befallning. På honom hvilar först och främst ansvaret för dessa usla gerningar. Han delar blott en del af ansvaret med sin medbrottslige herre (Napoleon) i Paris. Dessutom gaf honom Mexiko tillfälle att förvärfva förmögenhet. Ehuru han var jemförelsevis fattig då han satte foten på mexikansk jord, reste han derifrån med millioner (?) i sina fickor. Han hade förvärfvat dem dels genom röfverier, dels genom bedrägerier och vinglerier. Han hade afpressat Maximilian rätten att tullfritt införa hvad den franska hären behöfde af förnödenheter. Nu lät Bazaine från Frankrike införskrifva sidentyger, spetsar och handelsvaror af alla slag och i hamnen vid Veracruz insmugla dem under namn af krigsförnödenheter. Han öppnade försäljningsställen i hufvudstaden, der han lät afyttra dessa varor till så billiga pris att de öfriga handlandena icke kunde konkurrera, då de ärligt betalte tull och skatt för sina varor och sin rörelse. Bazaine gjorde naturligtvis lysande affärer. Åfven sitt äktenskap med en ung mexikanska begagnade han för att tillfredsställa sin snikenhet. Af kejsaren erhöll bruden i morgongåfva ett palats, i hvilket Bazaine med sin unga hustru inflyttade. Två månader derefter hände det att han ej af den kejserliga statskassan fick utbetald den ofantliga penningesumma han räknade sig till godo såsom taffelpenningar. Han beklagade sig deröfver, och då Maximilian, hvars finanser trots det franska lånet icke befunno sig i det mest blomstrande skick, förvånad yttrade: Men herr marskalk, ni har ju ett stort palats! svarade Bazaine honom cyniskt: Det är icke mitt utan min hustrus. De resterande taffelpenningarne måste genast utbetalas till honom. Före sin afresa sålde han för åtskilliga tusentals riksdalrar kejserliga statsvagnar, hvilka han till sitt personliga bruk fått låna. Men detta var icke det värsta. Kejsar Napoleon insåg för sent att mexikanska äfventyret — min regerings största tanke, som han kallade det — var ett missgrepp. Den sluge spelaren, som begagnade nationernas öde såsom insats, hade denna gång missräknat sig. Han hade icke tagit mexikanarens fosterlandskärlek med i räkningen: Det är dock möjligt att det skulle kunna ha lyckats Maximilian att så småningom vinna mexikanarnes hjertan, men det första han hade bort göra för att nå detta mål, borde ha varit att hemsända fransmännen. Så länge de voro i landet var något sådant omöjligt. Men kejsar Napoleon sköt skulden för att hans äfventyr ej lyckats öfver på Maximilian; han bröt sina högtidligt ingångna löften och lemnade denna i sticket. Han gaf Bazaine befallning, att inskeppa sig jemte hären — hvad rörde det honom att han i ock med detsamma störtade sin myndling i en alldeles viss undergång, Bazaine drog bort med glädje. Han hade h EA KN JA sn Ta FR ra KR XT a BR aa PIE Seebvslert