— Jag borde egentligen vara ond på er, herr doktor, för er ouppmärksamhet mot dottern i huset. Är det öfverensstämmande med en sann kavaljers pligt, det, att låta henne bjuda upp honom i stället för att vid sin ankomst genast ila fram och anhålla om första lediga dans? — Ni har rätt, min fröken, i hvad ni säger, svarade Arthur, och om ej så många ögon här beskådade oss, skulle den oforlåtligt felaktige kavaljeren ej underlåta att med en ödmjuk kyss på den förtjusande straffpredikantens hand utbedja sig förlåtelse för sin stora försummelse. — Den vare honom då förlåten, yttrade den vackra flickan, och öfvergifvande sin skämtsamma ton, fortfor hon vänligt: Men skämt åsido, Arthur. Du är ej glad i dag. Det hvilar på din panna ett af de der lätta molnen, som icke misskläda dig vid andra tillfällen, ty de gifva dig ett så tänkande utseende, men som vid en fest som denna väl borde skingras af de hundrade solarne i kronorna derute. — Ack, min Sigrid, svarade Arthur med tankfullt utseende. Här är jag en främling för alla andra än dig och dina förträffliga föräldrar. Midt ibland allt detta glitter och guld, denna konstlade glädje med dess stereotypa leenden och dessa förbindliga fraser, som tyckas mig nyss hafva lemnat en hofsvarfvares svarfstol, denna hycklade vänskap,