Bazaine i Mexiko. Vi ha, såsom våra läsare nogsamt veta, städse förfäktat den meningen att den dom som blifvit afkunnad öfver Bazaine icke var strängt rättvis och befogad; att den ledde sitt ursprung från orleanistiska eller monarkiska stämplingar, och att den blifvit af franska folket helsad med bifall endast emedan detta derigenom såg ett tillfälle att från sig och från landet afvälta orsakerna till nederlagen under sista kriget, ett tillfälle att försöka rädda la gloiret genom att stämpla Bazaine såsom förrädare. Men vi ha på samma gång framhållit såsom vår mening, att den dom som nu drabbat honom är ett uttryck af en hämnande nemesis, ett straff lika befogadt som, ur rent sedlig synpunkt sedt, rättvist för de längesedan begångna och af våra läsare kanske hardt nära förglömda ogerningar till hvilka han i Mexiko för snart ett tiotal år sedan gjorde sig skyldig. För att i våra läsares minne återväcka till lif de tilldragelser och förhållanden på hvilka vi här syfta, vilja vi efter en österrikisk skriftställare, von Gagern — som å sin sida sannolikt följt de upplysningar som Keratry, hvilken sjelf stått under Bazaines befäl, offentliggjorde för Frankrike 1866 och 67 — lemna följande teckning af Bazaines uppträdande i Mexiko och hans förhållande till den olycklige kejsar Maximilian. Von Gagern skrifver: Jag slår upp det förflutnas historia; på dess smutsiga blad läser jag med blodig skrift ordet Mexiko. Och jag tror, att var än Bazaine fullkomligt oskyldig till den förfärliga olyckan den 28:de oktober 1870, hvilken väsentligast bidrog till hans fäderneslands slutliga nederlag, så hade han dock förtjent att bödelsdrängen finge slita epåletterna af hans axlar och sönderbryta hans sabel, och detta för de gerningars skull hvilka han begick i Montezumas gamla rike, i det han gjorde sina misslyckade försök att likna Fernando Cortez. Så länge han stod under general, sedermera marskalk, Forcys befäl, hade han föga tillfälle att visa sin verkliga karaktär. Han var med om belägringen af Puebla från den 26 mars till den 18:de maj 1863 och bidrog — i slaget vid San Lorenzo den 13:de mai — genom sin seger öfver general Ignacio Comonforts undsättningstrupper ganska mycket till att den besegrade staden slutligen måste uppge sitt hjeltemodiga försvar. Men då han sedermera blef utnämd till öfverbefälhafvare öfver deh franska expeditionen, då kom hans under fälttåget i Algier fullt utvecklade äregirighet, grymhet, snikenhet och falskhet i dagen; han hade alltför godt tillfälle att nu låta sin sanna natur framträda. Erkehertig Maximilian hade följt de dåliga råden; han hade förlitat sig på en förfalskad folkomröstning, mottagit Mexikos krona af orättmätiga händer och satt henne på sitt hufvud. Derpå drog han till Mexiko i den tanken att han skulle kunna befordra landets bästa. Men den som något känner till mexikanarnes frihetskänsla måste på förhand inse att Maximilians förhoppningar blott voro villor som snart måste skingras. Och han saknade ej heller välmenande rådgifvare som besvuro honom att öfverge det förtviflade försöket att vilja försona ett i reublikanska ider uppfostradt folk med utirån införda monarkiska inrättningar. Man hade förespått honom att han skulle komma att med sitt eget hufvud få böta för sitt dumdristiga försök att vilja bemäktiga sig Montezumas och Iturbides krona. Men han var döf för alla föreställningar. Han lät öfvertala sig af den store ränksmidaren kejsar Napoleon III att hjelpa till vid utförandet af den napoleonska tanken: att gent emot den anglosaxiska stammens öfvervigt styrka den romanska — spaniorerna -— i Amerika. Sålunda blef Maximilian ett redskap i mannens af den 2:dre december, menedarens, blodiga och smutsade händer. Maximilian anade ej att han genom att mottaga den mexikanska kronan afsade sig sin egen fria vilja. NapoleonIl påtvang hanom en vice kejsare, hvars ok han icke förmådde afskaka; han hade satt en man vid Maximilians sida, hvilken man fått till uppgift att böja alla dennes handlingar så, att de skulle blifva en häfstång för Frankrikes intressen — och detta värf var det som Bazaine åtog sig. Han utförde det med sådan hänsynslöshet att den stackars Maximilian ofta grät af raseri öfver de otaliga förödmjukelser den råe soldat-marskalken beredde honom. Tusende gånger längtade han åter till sitt Österrike. En bitter ångest förtärde hans hjerta och gerna skulle han ha utbytt sin värdelösa grannlåtskrona mot sitt gamla poetiska drömmarlif. En falsk blygsel, ej annat, var det som afhöll honom från att kasta ifrån sig den bedrägliga ee EN och åter ila hem till sitt eget land. Han drog sig för att svika de påtagna förpligtelserna, och denna falska hederskänsla var det gom till sist förde honom på afrättsplatsen. : I FA