Dagens Nyheter – 2 januari 1874, sida 3

vagnsdynorna, åkto omkring I skogen. Hon ba rang ledsagad af en vördnadsvärd äldre herre med hvit halsduk och stundom af en ung herre som agerade kavaljer. Vår synålshjelte hade den lyckan att blifva bemärkt af damen, ja, till-och med att blifva hedrad med ett leende, och hans lättrörda hjerta gr honom icke fred innan han hade tagit reda på damens bostad. Han erfor då att den gamle herrn var en bekant jurist i en af förstäderna, den unga damen troligtvis hans hustru och den unga herrn en oumbärlig vän i huset. Dessa underrättelser uppmuntrade endast vår hjelte, och en vacker dag gjorde han elegant toalett och aflade visit hos damen, naturligtvis på en tid, då han visste att hon var allena. Han blef emottagen öfver all. förväntan väl; oaktadt damens blyga Reg GR styrkte honom i den meningen, att han var introducerad i en god familj. Han fick äfven tillåtelse att komma igen, och det redan följande dag mellan 3 och 5, då notarien aldrig var hemma. Vår hjelte iofann sig också punktligt. Han blef emottagen ännu vänligare och med mindre tillbakadragenhetän första gången. Men — då han skulle lemna huset, var försvunnen; — Nin Gud, utbrast damen, hvar har rocken. blifvit af! Och mina små ryska silfverskedar äro också försvunna! Min herre, ni har låtit dörren stå öppen och skuldön är ör. Hvad skall min man säga, när han kommer hem? -— Ö! jag skall springa och köpa nya skedar! — Det tjenar till ingenting. Det var skedar af en mycket egendomlig form, och endast jag kan skaffa maken till dem. — Här är 100 frank till inköpet, sade vår Celadonmed tillbörlig grannlagenhet. — Men ... min herrel... — Det är ju min skuld... Efter knappast åtta dagars förlopp möter vår hjelte en ung man med ven öfverrock, hvilken han -strast med sin skräddarblick känner igen som sin. Det påfallande är, att det just är samme unga herre, som han ett par gånger har sett i vagnen hos damen från föulognoskogen. Att störta lös på honom; i öret var ett ögonblicks ve Nu kommer fortsättningen. På polisvaktkontoret begynte förhöret sålinda: — Hvem är ti? frå; — Jag är son af hustru. — Ert yrke? — Handtverkare . . . men när affärerna gå dåligt, assisterar jag min moder. — Hvad vill det säga? — Jag skall passa på, när notarien kommer hem. t -— Men notarien är ju er far? — Nej, utropar den unge mannen med natos, han betalar blott min moders under— Och hvarför har ni stulit öfverrocken? ripa honom — en de polistjenstemannen. en der förstadsnotariens Intet ävark, sI0T:G Se : — Och silfverskedarno? röpade polistjenstemannon: — Silfverskedarne! utstöter den olycklige. Silfverskedarne! Vi ha aldrig haft några, de försvinna alltid, när det kommer någon ny bekantskap till öss. . . de inbringa min moder alltid hågar. 7 0 ; Det behöfsväl icke Fr vidare förklaring. Ny-hörsk römahtik. De tiöndbjetada damerna blifva mer och mer romantiska, I Frondhjems Adr. för den 18 december läser man ett tillkänfagifvande som begynner sålunda: Faites AttentioplEn ung dam, hvars för lifvets romåntik öppna blick tryökes af hvardagslifvets prosa, vänder sig 1sin nöd till det ridderliga sinne, som — om än nåhända doldt — likväl ännu säkerligen finnes ibland medlömmarne a detstarka köret, med bök öm bellielse från den tröttande enformighet, underhvilken hjertats bästa instinkter småningom utplånas o. s. Vv. Nyfransk sedtighet. Aldrig har väl den franska nationalförsamlingen haft.så roligt som för några dagar sedan, då det var :al om bevillningen till de sköna könsterna. Den taläre, söm framkallade imuiterheten, var hr Gavaärdie. Han begynte i den djupa :onarten. Den franska konsten, utbröt hat d genomträngande stämma, är i djupt förfall! — Nej, fick han till svar från alla , Låt oss icke-vara. fåfänga, mina rerrar, svarade han, försök inte att förgylla rårt elände, det gör saken endast värre. Man måste gifva konsten en högre Jyftning. In I då icke sett dessa marmorqvinnor, om öfverallt på våra offentliga platser och våra museer blotta sina nakna former, tämplade med en rå och sinlig skönhet? Jer han I ju konsten i sitt förfall... Dessa narmorqvinnor, mina herrar, äro alltför reublikanska; de äro sansculotter (byxlösa). fen hvar skall man finna det rätta medlet ll att hämma det onda? Hvar finnes ett redel som vi ha råd att skaffa och som kan is nu genast? -Här afbröto några från enstra sidan: Köp byxor; det ha vi råd HM. Tron. En lärarinna i en skola ville, då on med sina lärjungar, gick utmed stranden Fen liten flod; gifva dem en föreställning n hvad tro är. Under det. hon sökte förlara meningen af detta ord, syntes en liten täckt båt på floden. Lärarinnan fick genast 1 ljus id. Hou utropade: Om jag nu säger ler att det finnes ett stycke fårkötti denna it, skulle ni ej då tro det, fastän ni ej sett rå re Na ML får år. Ereenflyrt AT hans ifverrock, som han -hängt i mätsälen, Pi 0