Dagens Nyheter – 31 december 1874, sida 2

Strathmore hörde denna hviskning, när han inträdde till sin unga maka, efter att ha skiljts för evigt från Marion Vavasour. Länge förblef han stående och betraktade den sofvande oskulden, sägande till sig sjelf: — Ja, Gud är kärleken, ty här han bevarat henne! Brännheta tårar smögo sig fram ur hans ögon, djupa suckar häfde hans bröst. Hänförd af tacksamhet, föll han på knä vid hennes bädd och omslöt den räddade med sina armar. Och här på detta heliga rum aflade Strathmore sina förra synder och passioner samt gjorde ett heligt löfte, att egna återstoden af sitt lif till befrämjande af allt godt och till öfvande af barmhertighet. i Fjerran i en osund sumpig trakt uti det inre af amerikanska Vestern, genom ändlösa skogar skiljd från den civiliserade menskligheten, lefver ännä i dag bland fattiga och sjuka nybyggare en qvinna, tillhörande den helige Vincent de Paulas orden. Hon vårdar utan åtskillnad alla som lida, skyr inga ansträngningar, fruktar ingen smitta och är död för verlden, liksom verlden är död för henne. Ingen känner hennes historia; men en gång när hon i sin väg påträffade några blommande rosor, hvilkas doft sommarvinden