Dagens Nyheter – 31 december 1874, sida 2

-—OÄ0 än ödet, starkare än en förolämpad qvinnas hat och hämnd? Tänkte ni, att ni skulle kunna för alltid dölja en sådan hemlighet och dymedelst: bevara er älsklings lycka? Häru! Var ni nog narraktig att inbilla er något sådant, så länge jorden ännu gömde ert Brott; och jag var i lifvet? Strathmore, Strathmore! är detta er vishet, er styrka! Hennes håiv sönderslet hans hjerta. Utom sig af förtviflan, höjde han mot himlen sin qvalfolla blick och anropade den evige om bistånd: — Imcilla! Lucilla! O, rädda henne, du de oskyldigas Gud! , z Han var förkrossad, tillintetgjord. Då Marion Vävasour såg den starke, mäktige mannen så ödmjuka sig inför den allsvåldige, upphörde hon att le, och hennes ögon: antogo ett drömmande, sorgset utryck. — De oskyldigas Gud är icke vår Gud, Strathmore! sade hon. — Men hennes! — Ni hår rätt... Jag nalkades nyss er boning med snabba steg för att hämnas på denna Lucilla, som ni älskar Det: syntes mig så ljuft att med ett enda. dödande slag träffa er båda. Hon var allena — intet värn skyddade henne för den olycka, som jag ville välta öfver hennes hufvud. Hon var min, der hon satt vid fönstret, blickande på stjernorna och väntande sin make. Hon var min, jag kunde bryta all hennes kraft lika