Dagens Nyheter – 31 december 1874, sida 1

-— JÄTTE -—-— lätt som man afbryter en blommas stjelk, jag kunde söndertrampa henne som en insekt — och jag törstade efter hämnd. Och dock fick jag nu erfara att det finnes en Gud, som utsträcker sin hand för att tillbakahålla äfven sådana som oss, då vi stå i begrepp attstörta oss i helvetet. Från mitt gömställe i mörkret hörde jag henne bedja, hon bad för alla som lida, det må vara af smärta eller synd; i sin Jjufva lycka bad den oskyldiga för oss, de brottsliga, de förbannade! Och när ljuset föll på hennes anletsdrag, igenkände jag hennes fars ögon, hennes fars leende. Då kom jag ihåg, huru jag mördat honom, och förmådde icke ådraga mig en ännu större skuld, oaktadt jag visste, att ni älskade henne! Jag kunde icke fördraga hennes anblick, jag kunde icke andas i hennes närhet. Den rörande bönen stod mellan oss. Jag skonade henne! — Jag! Måste icke verldens undergång vara nära? Och hon skrattade åter, till dess plötsligt en flod af tårar frambröt ur de brännande ögon, som sedan många år aldrig fuktats af någon tår. Hon darade i alla lemmar och vände sig bort för att dölja sitt ansigte — icke af fruktan, utan af blygsel öfver sin illa använda lefnad. Harz såg och hörde henne; och en ny tanke — en ingifvelse af himlen — vaknade