Dagens Nyheter – 31 december 1874, sida 1

hos honom: genom henne blef han brottslig — genom henne skulle ock försoningen komma honom till del. Att försona sig med Marion Vavasour, att förlåta henne — något sådant hade aldrig förr fallit honom in. Och dock syntes det honom nu, att just detta offer kräfdes af den himmelska rättvisan. Ju mer han betraktade henne, desto djupare inträngde medlidandet i hans själ och öfvervann alla andra känslor. Och då han nu beslöt att gifva henne sin förlåtelse, ehuru hon var orsaken till hans synder och till den förbannelse, som hvilade öfver hans lif, då han beslöt detta — han, den kalle, skoningslöse, oblidkelige — gaf han ock det ojemförligt största beviset på sin botfärdighet. I denna stund ljödo åter i hans öron den käre döendes ord: Jag förlåter! O, Gud! jag förlåter! Han hade förlåtit, hvem tillkom det då att hämnas? Och en inre röst manade Strathmore sålunda: Dig blef tillgifvet — tillgif äfven du! Djupt uppskakad, men med pannan omstrålad af ädelmodets ljus, nalkades han Marion, räckte henne sin hand och sade med mildhet: — Likasom ni hade förbarmande med Lucilla, så må Gud förbarma sig öfver er! Vi bära båda gemensamt skulden till fadrens död — i dag har ock ni bragt den oskyl