Dagens Nyheter – 30 december 1874, sida 4

TJUGUSJUNDE KAPITLET. I nattens stillhet. Länge förblef den djupt förödmjukade, af hämnden skonade mannen liggande på den ödsliga kyrkogården. Alla de grundsatser, som varit bestämmande för hans föregående lif, hade med ens blifvit kastade öfverända — han, som sjelf aldrig förlåtit, hade nu fans nit sitt öde, sitt väl och ve helt och hållet bero af en annans nåd, och denne andre hade öfvat barmhertighet mot honom. Det var slut med Strathmores sjelftillräcklighet, omsider hade han fått lära sig inse, att han, trots all sin begåfning, endast var en svag dödlig, en lekboll i slumpens hand. Först. då midnattsklockan ljöd från den gamla kyrkans torn, väcktes han ur sina djupa, bittra tankar, han reste sig upp, liksom för att gå, men — i detsamma fästades hans blick på stjernhimmelen, som hvälfde . sig öfver honom; och han föll på knä samt sträckte, i känslan af sin egen ytterliga vanmakt, sina båda händer upp emot det eviga, rena ljuset, hvilket aldrig förr talat så som nu till hans hjerta. Nådde väl den stumma bönen om förlossning i nattens. stillhet till Guds tron? Hvem vågar säga, att den store syndaren ej blef bönhörd?