Dagens Nyheter – 30 december 1874, sida 4

gång varit, såg de för hvarje annan föga märkbara spåren af en makalös skönhet, intogs han på en gång af afsky och medlidande och drog sig undan henne : med denna motvilja, soi förgängelsens tecken alltid väcka hos hvarje dödlig. — Tiga! — skall jag tiga? utbrast hon. Hvarför det? Fordom fanns för dig i hela verlden ingen annan musik än ljudet af min stämma! Det var på den tiden då ära, pligt och barndomsvänskap, Guds och menniskors lagar föraktades såsom tomma ord, när jag blott hviskade i ditt öra: jag älskar dig! Då lofvade du mig en evig kärlek: om verlden sammanstörtade och himmel och jord förtärdes af lågor, så skulle vi dock evigt fortfara att älska hvarandra! Döden skulle visst icke förmå att skilja oss åt! Ack! — och sedan varade denna kärlek icke längre än en ros blomstrar. — För Guds skull, tyst! Det sönderslet hans hjerta att af denna ännu så melodiska röst höra allt hånas, som utgjort hans ungdoms lycka och förtviflan;. och: ändtligen gaf sig hans i många och långa år återhållna harm luft uti följande känsloutbrott: — Kärlek? — Kärlek? Vågar ni tala med mig derom? Ack, jag olycklige älskade er tyvärr, så sannt mig Gud hjelpe! Jag älskade er högre än lifvet, vänskapen och dygden. Förräderska, föförrerska, listiga