Dagens Nyheter – 30 december 1874, sida 4

hexa, ni höll mitt lif, min heder, mitt hjerta, allt hvad som i himmelen och på jorden var mitt, i era händer, och hvad var väl detta för er? — Bagateller, leksaker att bryta sönder och kasta bort, så snart de förlorat nyhetens behag. Jag var den slaf, som ni lät försmäkta vid edra fötter, till dess verlden skrattade åt honom, och som ni sedan dref till brott och förtvilan. En tung suck framträngde ur hans bröst, som nu kändes betydligt lättadt, sedan han fått utgjuta de bittra känslor, som han så länge måst gömma i djupet af silt hjerta; och sedan isen sålunda en gång blifvit bruten, fortfor han att tala klart och med mera lugn: . — Er nedrighet mot mig var oerhörd. Äfven jag har mycket på mitt samvete, men det. var icke mot er jag förbröt mig; för er skull hade jag gerna gått döden till mötes. Jag uppoffrade för er min ärelystnad, min själs frid och, hvad ännu mera är — en djefvulsk gåfva — hans blod, den oskyldiges blod, som skall komma öfver mig och de mina. Och detta brott, hvartill ni förledde mig, skall städse ända ini döden vara och blifva min förbannelse. Hvarje år, när rosorna blomma, tänker jag på er, hvarje sommardag, när solen går ned, ser jag hans dödskamp, hör jag hans ord i dödsminuten — känner jag, att jag offrat honom på mina passionors afguda-altare såsom ett slagtdjur,