Dagens Nyheter – 30 december 1874, sida 4

-— Jlå4 — Hafvets sång i fjerran, silfverskimet från hvarje litet blad som darrade i månljuset, vindens sus i skogen — alla naturens röster och företeelser gjorde henne poetiskt stämd. Och ur den tacksamma känslan af egen lycka uppstod i hennes själ en tanke på skilnaden mellan den herrliga lott, som kommit henne till del, och de mångas öde, som voro födda blott för att lida. Vemodsfullt lyftade hon blicken mot stjerntältet och bad med innerlig tillit såsom ett barn, med ömt deltagande såsom en engel, för alla som ledo: för de hungrande, för de arma och betungade, för dem som syndat af kärlek, för de hemlöga och öfvergifna, för dem som buro dagens hetta och börda och lefde tryckta af olyckan — olyckan som hon kände blott till namnet. Hon bad och delade, tack vare sitt varma hjerta, med alla menniskor sin lyckas rikedom, och naturen syntes tigande lyssna till denna barnasjäls rörande samspråk med den allestädes mnärvarande Guden, Men i mörktet nalkades hämnarinnan med ljudlösa steg och vindens snabbhet.