SR Med lugnadt sinne anträdde han vandringen till sitt hem. Men plötsligt, innan han ännu hunnit lemna kyrkogården, stannade han, och hans lemmar isades af fasa, I månskenet reste sig bland grafvarne, såsom en vålnad, Marion Vavasours gestalt. Lik ett andeväsen, sväfvade hon honom till mötes; och då hon redan befann sig helt hära honom, stannade äfven hon samt lät höra ett hånfullt, klingande skratt. — Ändtligen, Strathmore! sade hon. Lag — Ändtligen! svarade han omedvetet, under det att kallsvetten perlade på hans panna. Hon återtog: — Min älskade, du, som en gång lefde blott af mitt lif och såg solen endasti mina ögon, du, som icke ens skydde brottet, när jag ålade dig det, har du verkligen på senare tider trott dig skiljd från mig för alltid? Har du drömt om en evig frihet? Ah! Du borde hö vetat, att jag förr eller sednare skulle återfordra dig såsom min egendom. . Du är min — tillhör mig! Redan denna natt återtager jag mitt gamla herravälde. Utom sig af förskräckelse, stirrade han förstummad och orörlig på henne. Förfärligare än hämndens förbannelser, fruktansvärdare än dolkstyng. syntes honom detta eftertärmande af de fordna kärleksbetygelsovna, dessa ord, som för hans själs öga