— dl — Men Strathmore sjönk tillintetgjord ned på grafstenen, Hans högmod var krossadt... Han märkte icke att den menskliga varelse, som följt efter honom hit, smög sig fram från sitt gömställe och försvann bland nattens skuggor. Likasom ormen, tyst men med vindens snabbhet, ringlar sig fram genom det höga gräset, så ilade Marion Vavasour bort för att utföra sin hämnd. Hon egde hans hemlighet! Och under det hon med håret fladdrande för vinden flög fram mellan de höga träden i White Ladies park; upplyftade hon gång efter annan sitt demoniskt sköna ansigte mot månen, hviskande i en vild segerfröjd: — Ett sådant medlidande, som du bevisade mig, skall komma dig sjelf till del — och icke mera! ak x xx ILucilla vakade ännu och väntade på sin make. Hon blickade ut i den milda, tysta natten; vestanvinden lekte med hennes hår och förde till henne blommornas doft. Och under det hon njöt af den frid, som syntes herrska i hela naturen, fylldes hennes ögon med tårar, tårar af en outsäglig glädje. Hon var så lycklig! — hon, som delade lifvet med honom, såsom ännu ingen annan delat det. STRATHUORK. HM. 40