O Gud! aldrig skall på jorden någon större skändlighet . förekomma, än den ni begått mot mig — än — den jag begick mot honom. Marion Vavasour triumferade åter; ännu en gång beherrskade Hon genom de minnen, hon frammanat, den mäktige mannen. Men en bitter smärta blandade sig i hennes segerfröjd. Icke heller hon kunde tänka på det förflutna, utan att med djup bedröfvelse känna det närvarandes elände. — Så. dåligt mitt beteende var, svarade hon långsamt, så grymt har ni ock hämnats det! Första gången störtade ni mig i en olycka, som var fruktansvärdare än döden; andra gången gaf ni mig till pris åt döden sjelf, och vinden och vågorna visade sig vara barmhertigare än ni. — Ett sådant medlidande, som du haft med mig, lät jag ock komma dig till del! utropade han omedvetet, — erinrande sig, huru han sjelf en gång besvarat hennes böner om förskoning — dock icke i afsigt att för. svara sitt handlingssätt, hvilket hans samvete redan fördömt. Och han fortfor: Ja, jag förföljde er, jag arbetade på er undergång, emedan ni störtat mig i förderfvet, då ni dref mig till brodermord. Men jag ville icke hämnas mina egna lidanden — jag hade ju genom min missgerning förverkat : rättigheten att vara er domare — för hans skull allena straffade jag er. Han, den trogne,