framställde det förflutna, hvarifrån de nu skiljdes genom en afgrund af brott och fiendskap. — Huru! fortfor hon i samma gäckande ton, du svarar mig icke, du skyndar icke att försäkra mig om evigheten af din kärlek ? Ingen ed, ingen kyss? Du, min förlorade älskare — som gömde rosen, på hvilken jag tryckt mina läppar; som afsade dig de högsta utmärkelser, blott för att få hvila vid mina fötter, vid min barm och blicka in i mina ögon; som törstade efter brott lika ifrigt som andra efter rykte, då jag hviskade i ditt öra, att brottet var mig kärt! Huru! ingen smekning, ingen ed, ingen tacksamhet, när jag påminner dig om vår kärlek och så här allena midt i natten kommer för att hemta dig såsom min egen! Ar då kärleken död, likasom rosorna? De mördade ligga i sina grafvar; blef vår kärlek sänkt i grafven med dem? — Af nåd... af medlidande... tig! förmådde han ändtligen framstamma. Han trodde, att hon förlorat förståndet; och sedan han nyss kommit till insigt af sin egen svaghet och af syndens öfvermakt äfven öfver sådana viljor som hans, hade hatet försvunnit ur hans själ, och han vågade icke mera sätta -sig till doms öfver sin medbrottsling. Emellertid trädde hon allt närmare intill honom; och när han nu såg den ömkliga återstoden af hyad hon ex