Dagens Nyheter – 30 december 1874, sida 2

ett djupt intryck på åhöraren. HStrathmore mötte hans blick utan att blinka. — Ni har hämnden i era händer — utöfva den, sade ban efter en stund med ihålig darrande stämma. Hämnas! ni har rätt dertill. Den oskyldiga och den ofödde skola dö tillsammans för mina brotts skull. Mig sker hvad jag förtjenar. . Valdor ryste, det heta blodet steg honom åt hufvudet. Ännu för ett ögonblick sedan hade han känt sig intagen af det lifligaste medlidande och fast keslutit att förlåta den ångerfulle. Men han var blott en menniska och han hade älskat henne! Vid Strathmores sista ord uppreste sig hos honom den menskliga lidelsen. Han såg åter i honom endast den gvinnas herre och make, som lemnat hans egen kärlek obesvarad — hennes barns fader. En våldsam kamp utbröt i hane själ. Han vände sig bort och började gå fram och åter på gräsvallen. Det var en strid mellan hans andes ädlare krafter mot de lägre passionerna, i bvilken de förra. slutligen segrade. Han kom tillbaka, och förde Strathmore afsides till den ensamma graf, på hvars enkla sten namnet Lucilla var inristadt. — Kunde ni ej ha så mycket förtroende för mig? Det är sannt, jag talade till er nästan i vansinne, passionen frblindade mig, så att jag vägrade den tystnad, hvarom ni