Dagens Nyheter – 30 december 1874, sida 2

han befann sig allena i den ödsliga, skuggombhöljda skogen, var det slut med förställningen, och han gaf fritt lopp åt sin förtviflan. Länge dröjde han mellan några träd, hvarifrån ban ännu, utan att sjelf vara synlig för Luciilå, kunde se henne stå i salen vid det öppna fönstret — han visste nemligen, att de kanske aldrig mera i lifvet skulle återse hvarandra; Omstrålad af ljus, stod hon midt ibland en rikedom af herrliga blommor, och en englabild med hvita vingar sträckte öfver henne sin elfenbensstaf. Tankfull blickade hon upp till engelns ansigte, och detta vemod, som hos henne syntes vara ett arf från det förflutna, blandade sig på ett rörande sätt med hennes barnsliga leende. Och hon skulle dö? Hon genom hvilken hans lif blifvit helgadt, hans försoning möjliggjord! Nej, nej, det var för mycket grymt att tänka på något sådant. Och under det han hängaf sig åt sina bittra tankar, märkte han icke, huru i skymningen vid den närbelägna klosterkyrkan en mörk skugga rörde sig; en qvinnoskepnad, hvilken likasom han betraktade den oskyldiga under skyddsengelns vingar. Och denna skugga smög sig efter honom, när han gick ned till hafsstranden. Det var Marion Vavasour som följde honom,