Dagens Nyheter – 30 december 1874, sida 2

Han bugade sig såsom vid afförandet af en dom, mot hvars rättvisa ingenting är att anmärka. — Säg mig hvad ni vill! era föraktfullaste ord skola ej kännas för mig så grymma som medvetandet af min skuld. Jag har tillfogat er hvad värre är än döden; dock ber jag er besinna att — det var blott för hennes skull jag syndade... Ja, för att bespara Lucilla det förfärliga slag, hvaraf hon hotades, förrådde jag er. Icke för min egen räddning skulle jag — äfven om en tusenfaldig död förestått mig — ha blifvit förrädare mot den ringaste varelse som anförtrott sig åt mig. Ni känner mig, ni bör veta detta. Det skedde för hans skull, som i sin sista stund ålade mig att hålla hennes lif mera värdt än mitt eget. Jag har gjort allt för att uppfylla hans sista vilja. Ack! ni kan icke förakta mig djupare än jag föraktar mig sjelf, för det jag handlat så ovärdigt mot er, min synd kan icke synas förhatligare, svartare i era ögon än i mina; och dock — måste jag ännu en gång begå samma synd för att: rädda henne, så skulle ag icke tveka att göra det. Brottet är mitt lifs förbannelse — jag trängtar efter frid, efter lugn, efter försoning; men jag måste åfstå rån att uppnå dessa mål för mina sträfvanden, då hennes väl det fordrar. Det låg någonting storartadt i denna sjelfanklagelse, som icke: kunde: undgå att göra