Dagens Nyheter – 30 december 1874, sida 1

— Strathmore! blef ni en förrädare mot mig? ljöd ändtligen den förorättades milda fråga emot honom, uttalad i en förebrående ton, likasom den döende Cesars fråga till den alltför troget afhållne vännen! Et tu Brutus. Strathmore darrade i hvarje lem. Han hade blifvit en förrädare, och dock låg intet förrädiskt i hans blod. Med en lögn kund? han tillbakakasta, omintetgöra misstanken, för hvilken inga bevis funnos. Men ehuru han derigenom lätt och säkert skulle kunnat vinna den förskoning, han eftertraktade, så var det honom omöjligt att åter taga sin tillflykt till falskheten. Han sänkte hufvudet och svarade: . — Ja, jag förrådde er. — Ni! N — Jag! återtog han och upplyftade hufvudet, hvarvid månskenet visade skammeng rodnad på hans kinder. Ja, jag förrådde er för hennes skull! En djup suck var, den kränktes svar, — Bättre, om ri gifvit mig döden, sade Valdor efter en stund, än att på detta sätt kränka vänskapen, Så enkelt, mildt och värdigt förebrådde han honom den begångna nedrigheten. Strathmore skulle heldre ha fördragit den bittraste skymf än detta vädjande till hans ära, hvilken i ingen annan menniskas ögon var Rå förnedrad som i hans egna,