Dagens Nyheter – 27 december 1873, sida 2

henne helt tyst och försigtigt samt. förblef en :stundstående .vid:bennes.hviloläger. Han blickade på den sofvande, hvilkeps sinpesfrid intet sorgligt minne störde, och hvilkens drömmar derför måste vara ljusa. och glada, såsom oskuldens ock barndomens drömmar: alltid äro: Men snart vaknade Lucilla, såsom hade hon äfven i söninen känt inflytelsen: af hans färvaro, och uppgaf ett svagt utrop af glädje. Med strålande ögon och glödande. kinder slog hon sina armar om hans hals och skyndade sig att fråga hononi om hans sista seger, ty i hennes ögon voro hans ärelystna sträfvanden endast ett bevis. på den varmaste patriotism, och derför gjorde hans triumfer henne lycklig. Hans stämma darrade, då han besvarade hennes spörjsmål, och hans läppar kändes iskalla, då hon kysste dem. Nu först märkte hon med förskräckelse, huru dystert hans ansigte var, och all förg förs svänn från hennes kinder, i det hon med ångestfull. oro utbrast: a — Jag ser, att du lider! Är du sjuk? Hvad bar händt dig? Har du drabbats af någon sorg? j Hah tryckte henne hårdt till sitt bjerta. ocf-dem: gjolfbuhoerrslning ep nen af naturen, äfvensom förställningsförmägan, som han tillegnat sig, sveko. honom icke. — Intet afrallt detta, min: högt älskade. Men jag har talat i två hela timmar. och