Dagens Nyheter – 27 december 1873, sida 2

Utrikes-Nyheter. Ste Marguerite, der marskalk Bazaine skall hållas fängslad, är en liten klippö, hörande till den grupp som kalläs IHes de Lerins; den ligger i höjd af Cannes och Cap dela Croizette och kallades i forntiden Lero efter den mytiske hjelten af samma namn, hvilken derstädes hade ett tempel. Önsvackra läge, dess välsignade klimat och sköna natur göra den till en sund och behaglig vistelseort och dess historia visar att den ofta varit en frestelse för sarazener, sjöröfvare, fribytare m. fl., som hela medeltiden igenom gjorde fåfänga försök att på densamma få fast fot. Under den tidigare medeltiden var St Marguerite så godt som uteslutande bebodd af munkar; senare föll den i kardinal Richelieus händer, hvilken på den branta nordkusten anlade den nuvarande fästningen, som blef utvidgad af Vauban för att skydda ön mot spaniorerna. År 1740 eröfrade österrikare och piemontesare fästet, understödda åf en engelskfotta. Öns förnämsta prydnad är en utmärkti vacker barrskog, hvilken betäcker hela den östra delen. i fästingen, hvilken nu är gammal och obetydlig, ha på skilda tider statsfångar varit inspärrade, deribland den hemlighetsfulle Jernmasken och Sönare Lagrange Chaucel, hvilken i sina skarpa satirer hade angripit skotten John Law och hans -protektor, regenten Philip af Orleans. Napoleon I höll Maurice de Bröglie, biskop af Gent, inspärrad härstädes intill 1814; och slutligen ha flera araber, politiska förbrytare från Algier, slutat sina dagar på denna lilla klippö under loppet af åren 1841-1859. Finansministern Magnes helsötillstånd är bättre och alla rykten om håns åfgång äro ogrundade. Det påstås att franska regeringen vägrat erkänna Bamberger som tysk konsul i Havre h på grund af hans fiendtliga uppträdande mot Frankrike under kriget 1870. Le Frangais för den 21 dennesindeKåller en, som det vill synas, officiel -artikel angående Gambettas och -septembermännens försättandei -anklagelsetillstånd. Hr de Broglies tidning är fiendtlig mot nationalregeringen, såsom man väl kan förstå; men det finns blott en jurisdiktion, som kan döma denna regerings handlingar. Denna domstol är nationalförsamlingen, hvilken skall taga frågan om händer så snart resultaten af de parlamentariska undersökningarne blifvit offentligt diskuterade. Det är der, säger Le Francais, som de konservative skola kunna angripa männen af den 4 septemb er. Hertig de Broglie har begärt 40,000 frank ur inrikesministeriets understödsfond för att dermed hjelpa fattiga arbetarfamiljeri Paris. Sådana hjelpmedel äro löjliga. För de 150,000 arbetare som f. n. äro utan arbete i Paris räcka de lumpna 405000 frank knappast till en frukost. Eländet är stort och medför de sorgligaste följder. Så konstaera t. ex. poliskommissarierna, att prostitutionen bland de unga arbeterskorna tilltager i betänklig grad. Men. nöden griper äfven omkring sig inom de bildade klasserna, i synnerhet bland artisterna. Aldrig hafva beställningarne på taflor varit färre. Målare med namn, hvilka förr haft öppen kredit hos Konsthandlarne, måste ge lektioner i teckning för att kunna lifnära sig. Boulevardernas lysande etablissementer hotas med förluster och ruin: Egaren af kafeet Porte Montmartre måste sälja sin affär, men ingen köpare infinner sig, och derför nödgas han helt enkelt sluta upp. Pantlåneriet är äfven en god gradmätare för Paris välstånd. 41drig hafva pantlånarnes magasiner varit så öfverfyllda som nu. Det är dock en lycka för de fattige att vintern ännu icke blifvit svår. I Paris är man för närvarande lifligt sysselsatt med gissningar angående fregatten Orenoques kryssningar i OCivita Vecchias farvatten. Detta fartyg är nemligen afsedt att bevaka den så litet hotade Pius IX. Öm Orenoques officerare uppvakta påfven på nyårsdagen, antar man det högern är i stånd att störtä Decazes; om ej så sker, skall Italien kunna fordra fartygets aflägsnande, alldenstund dess närvaro förefaller som en förolämpning mot. Italien och en orsak till störandet af det goda förhållande som man vill tro vara rådande mellan de båda länderna. Vid en sammankomst af deputerade från handtverkarföreningar, hvilka redan, förut anslutit sig till Londons centralförening, be