Dagens Nyheter – 27 december 1873, sida 1

den störmiga debatten har räckt så länge, att jag blifvittrött och . utmattad; se der allt. — Allt? Ar det verkligeti allt? frågade hon med en forskande blick. Du bör aldrig — ej ens af kärlek — dölja något för mig. Icke en enda tanke skall du hålla hemlig för din hustru. Hår jag ej rätt, då jag säger, att din Lucilla bör lika väl. dela dina smärtör, som hon med dig delar din ära ?3 Det-var bittert för honom att höra dessa ömmay hjertliga ord; hans samvete väcktes genom dem och förebrådde honom häftigare än någonsin det brott, som tvang honom att vara oärlig mot denna rena, ädla varelse, hvilken skänkt honom sitt hjerta och hela sitt förtroende. Han måste nu nedslå sin blick, för att hon ej måtte kunna deri läsa den bedröfvelse, som hon ofrivilligt tillskyndat honom. -Och Härunder genomlopp en rysning alla hans lemmar. — Ingen på jorden skulle ha kunnat älska dig såsom jag, och ingen kunde för dig vara hvad jag är; Lucilla — icke sannt? utropade han uppskåkad och i lidelsefull ton. — Ack, nej, nej; ingen! Men hvarför åter fråga bärom? Det vet du ju tillräckligt väl Och när hon nu med ett eniglarlpende betraktade honom, anade hon ej att hans gvalda själ ihennes kärleksbetygelser sökte den frid; som hans minne alltid gjorde honom