Dagens Nyheter – 27 december 1873, sida 1

lidande, och hon lutade sig intill honom, i det hon fattade hans hand. — 8e der!... Der står den fattiga qvinnan, som jag gaf mina rosor, sade hon. Huru förstörd, uttröttad och öfvergifven hon ser ut! Skulle vi ej ännu kunna göra något för henne? Det var för sin fars mörderska hon lade sig ut! Han märkte på Lucillas kinder tårar af himmelskt deltagande för den qvinna, som bragt förbannelse öfver hans eget lif! Instinktmässigt såg han upp och varseblef ånyo bland folkhopen Marions onda ögon, som med en retad tigrinnas blick, då hon spanar efter sitt rof, voro fästade på Lucilla — det var en blick, som kom blodet i hans ådror att isas. — Så underligt hon ser på mig — jag blir riktigt rädd! utropade Lucilla bleknande. Om det gällt hans lif, skulle han icke förmått svara henne, så länge Marion Vavaseurs blick följde dem. Hela hans inre var i uppror, och qvinnan, som betraktade honom, såg detta mer än väl — och på samma gång såg hon tydligt den väg utstakad för sig, som hon hade att följa för att vådksitt mål — ljämndenRedan var första steget till vädergällningen taget derigenom att hon gång efter annan tvang kohom att ihågkomma henne.