Högsta domstolen har nyligen dömt en organist och -en skollärare till fängelse för det de i följd af inbördes split tillställt ett för gudstjensten störande uppträde i Eftra kyrka. Sättet, hvatpå vederbörande myndigheter gingo till väga i afseende på den ene af de dömde när döt skreds till verkställighet af straffet, är mycket anmärkningsvärdt, såsom det omtalas och kommenteras i nedanstående uppsats uti HallandsPosten: Den utgång, som det beryktade Eftramålet i sistå iöstånsen tog, har säkert ej undgått att förvåna mången, huru rättvis densamma möjligen ur rest juridisk synpunkt än må kunna Vara. Man hade svårt för att tro, att den förseelse, till hvilken de personer, som nu undergå fängelsestraff, gjort sig skyldige vid det obehagliga kyrkouppträdet, verkligen var af så betänklig beskaffenhet, att den nödvändigt börde beläggas med offentlig skymf, om än dylika tilltag ej böra lemnas öonäpsta. Vare långt ifrån oss att vilja klandra domaren, då vi alltför väl veta, att lagen, såsom ett helt betraktad, tvingar lagskipningen till många bundgängliga konseqvenser, som för den i juridiska ting Obevandrade mången gång förefalla onödiga och besynnerliga. Godt kan det dessutom vara att veta, att. den störe Birgers ande ännu är leffanue 1 de svenska lagarne Sch deras handhafvare. Men då man skiljer emellan -vanärande och icke vanärande brott, synes det, som om,man äfven borde skilja mellan vanärande och icke vanärande straff. Alt en person, som för öfrigt är mån om sina pligter och sin heder, i följd af en öfverilning, hvaraf icko skada följt, skall behandläs på samma sätt som samhällets olycksbarn, förefaller något starkt. Härutinnan vilja vi dock blott uttala vårt enskilda tycke och icke någon betiund ägt . Hvad som i dag föranleder oss att vidröra dötina sak, gäller dock ej sjelfva domen, utan åtskilliga detaljer, som stå i sammanbang med dess verkställande. Af det sätt, på hvilket en af de dömde, organisten Hultstedt, i detta afseende blifvit behandlad, vill det synas, som öm Ferkställarne al utslaget ej varit fullt nöjde med detsamma, utan velat för egen del -bjelpa upp k. m:ts verk genom att göra hr: H:s belägenhet så olidlig som möjligt. En märkvärdig slump eller någöt annat har också vållat, att den andre af parterna, skolläraren Björck, alldeles undgått en hop smärtsamma formaliteter. Förloppet härvid är, såsom det af trovärdig och väl underrättad person blifvit oss meddeladt, följande: . : Bå snart k. im:ts utslag ankomtnit till Häryarande Yyrdigtöter, erhöll skolläraren Björck genom en gynnsam ödets-skickelse på enskild väg sunderrättelse om dess innehåll, hvadan han till undvikande af uppseende sjelf reste in till-staden och inställde sig å cellfängelset för det ådömda straffets undergående. Organisten Hultstedt deremöt var ej nog lycklig att i god tid få veta, huru såket förhöll big. På söndagsförmiddagen äen 7 dennes, just som folket samlades till kyrkan och hr H: äfvenledes stod i begrepp att begifva sig dit för att börja gudstjensten, inställde sig länsmannen och fjerdingsmans nen uti hans straxt intill belägna hem med Derpå blef H., liksom vore han en farlig missdådare, fängslad med fotblack, och på detta sätt måste han fara åstad, begapad af bor. När skjutsen ankom hit till staden vid middagstiden, begärde H. af fjerdingsmannen, att vägen till cellfängelset skulle tagas genom några afsides belägna och mindre trafikerade gator, men detta vägrades honom: han skulle nödvändigt hafva den äran att åka genom den långa och fina Storgatan i hela dess längd. På hahs anhållan; att diar då åtminstone måtte: köra fort, svarades med att låta hästarne gå så långsamt som möjligen lät sig göra. Ännu två saker bidrogo i sin mån att förvärra belägenheten: Uton norr vid infarten till staden afvaktade en person, tillhörande, har man sagt, de s. k. bättre eller bildade klasserna, den fängslades ankomst och tillropade honom vid förbifarten hånande: Nu ha vi fågeln fast! och vid cellfängelset mottogs han af en skara hurrande pojkar. Hvad säges nu omsådant? Ar det ej nog, att lagens örn drabbar den felande, utan tilikommer det också rättvisans handtlangare att genom ett hatfullt personligt uppträdande lisa stek på boraan? For så vidt vi veta, ålägger rättvisan strängeligen sina tjenare, högre och lägre, att med värdighet fullgöra sina obehagliga pligter, ty hon är för hög för att låta sig komprometteras af det okynne, som de kunfia hafva lust att låta komma sig till last. Och något vackrare namn än okynne Kan vederbörandes uppträdande härvidlag näppeligen få. Det är visst möjligt, att ae mu. afseende på dessa trakasserier juridiskt taget handlat i sin fulla rätt: det finnes sa mycket här i verlden, som sun bevisas vara rätt, men som ändå är gement. Tvifvelsutan har en polistjensteman rättighet att, då han arresterar en person, göra det så offentligt som möjligt, men är denna persons ställning sådan, att lagens tjenare ej kan hafva det ringaste att befara af motvärn eller flykt, så undviker han af grannlagenhet och känsla för det passande en dylik offentlighet. Beläggandet med bojor — också en dylik sg k. rättighet — vr Itt, Vt -—— —— ? X.w—— — — — X X2-F7 7 2 2——— ee VV EE a a Nr od a IRAN Fr MR AD KA TK KV När DR TR RA a — .vw vt mwooewwow—e-Q—-——— —— fångskjuts öch bemäktigade sig hans person. talrika åskådare bland bans erba församlings: